lairama.blogspot.com

Kom gärna och hälsa på.

Just nu håller jag på att importera några inlägg (bl.a 365 foton) som jag gärna vill ha med mig. Resten lämnar jag här och jag kommer gå tillbaka till min kära dagbok och glo lite nu och då.

Nya adressen?
lairama.blogspot.com

Snälla, plis, jätteshyssta: Kom och hälsa på mig där så att jag inte behöver känna mig ensam och övergiven.

Puss och kram.

Där lägger vi oss ner och njuter,

doppar tårna i vattnet,

leker i vattenbrynet,

luktar på blommor,

och bygger sandslott.

Sämre kan man ha det en söndag i januari.

1.Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag pluggade statsvetenskap på Södertörns högskola. Mina fyra barn (då 4, 6, 8 och 10 år) och jag bodde i en trerumslägenhet i Nykvarn.
Det fanns de som tjatade på mig att skaffa snubbe, körkort och jobb men jag trivdes som det var.

2. Vad gjorde du för 1 år sedan?
En liten koll i bloggen berättar att det inte gick så bra för AIK vilket jag naturligtvis var oerhört bedrövad över. Jag hade varit på en liten ”kurs” hos Arbetsförmedlingen. Lilla Lina var nyinskolad på förskolan och jag var lite förfärad över den stora barngruppen och bristen på städning.
För ett år sedan i morgon gjorde jag en utmaning som jag fått av Tant Grön.

3. Fem snacks du gillar?
Choklad
Chokladtårta
Chokladglass
Oliver
Ostbågar (Nej MM (Maria Montazami) hur gärna jag än vill vara som du kan jag inte förmå mig att kalla det ostkrokar. I min värld är det ostbågar).

4. Fem sånger du kan hela texten till?
Bä bä vita lamm
Ekorrn satt i granen
Blinka lilla stjärna
Kungen i djungeln
Svordomsvisan

5. Fem saker du skulle göra om du blev miljonär?
Betala mitt studielån så att jag slapp fler brev från CSN.
Skola om mig till något kreativt och roligt. Eller arkeolog. Jag har alltid velat bli arkeolog.
Vore det fler miljoner skulle jag betala mina närmastes önskningar, skänka till bättre behövande och resa. Jag har inte rest särskilt mycket så det vore riktigt roligt.

6. Fem dåliga vanor?
Jag sitter för mycket framför datorn och gör massa onödiga saker. Facebookspel till exempel.
Jag möblerar om för mycket och utan att tänka mig för innan (min fd. sambo brukade fråga vilket rum han skulle gå och lägga sig i på kvällarna).
Jag slänger in mina kläder i garderoben i en enda röra.
Jag märker ord.
Jag petar öronen förton gånger om dagen.

7. Fem saker du gillar att göra?
Sova
Läsa
Mulla runt i skogen
Ro
Springa på loppisar

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Jag skulle aldrig ta på mig en magtröja, bomberjacka eller skinnbyxor. Jag skulle aldrig köpa en fejkgammal registreringskylt eller en fågelbur utan fågel.

9. Fem favoritleksaker.
Kameran
Datorn
Pilatesbollen
Bokhyllan
Gubben

10. Tio personer som jag vill ge den här utmaningen till.

Jag tror att jag är sist i bloggvärlden att göra den här. Om någon annan är ännu mer sist är det fritt fram att vara en av mina tio.

Bilden jag lade upp igår är ett mysterium. När jag tittar på min blogg syns den hur tydligt som helst. När andra tittar på min blogg syns den visst inte alls. Jag tog bilden med någon sorts onlineprogram så den finns inte på min dator, jag kan alltså inte gå in och titta om det är något konstigt filformat eller så.

För att nu inte världen ska berövas den osminkade sanningen om hur en sjuk Lairama ser ut har jag ritat av bilden.
Bra va!?

Bildförklaring:

Grå i ansiktet:Kräksjuk.

Glasögon. De snyggaste jag någonsin ägt. Ändå använder jag dem nästan aldrig. Varför? På sidan av glasögonen står det FCUK. Jag läser alltid bokstäverna i fel ordning. Bokstäverna i fel ordning stämmer inte riktigt med min attityd.
Både optikern och ögonläkaren är på mig om att jag inte får överanvända linser. Ögonen måste tydligen andas. Den senaste veckan har jag nog inte använt linser alls. Ögonen jublar och sjunger hejjaramsor.

Bred, sned näsa. Bred har näsan alltid varit. När jag var liten var jag lite småkär i en klasskompis som också hade stor näsa. Mina kompisar sa att våra barn skulle se ut som Mumintrollet. Nu fick vi inga barn ihop så Mumintrollen har fortfarande ensamrätt på sitt utseende.
Sned blev näsan för över tjugo år sedan när jag fick en snyting rakt i plytet. Näsbenet gick av. Det var inte jätteskönt.

Bollar på bröstkorgen: Inte mina och jag vill inte ha dem. Blev lite rädd när jag såg bilden men så tittade jag ner och såg att jag ser ut som vanligt. Skönt. Bara en konstig vinkel eller nåt.

Rufsig fläta:Jag hade inte tagit ur sovflätan. Inte så praktiskt att ha en massa hår hängande i vägen när man prur.

Lila vägg: Lila (åt lavendelhållet) är min och Gubbens färg. Vi hade det på oss när vi gifte oss och vi har målat sovrumsväggen i den färgen.

Kitchig tavla: En sån där med en ängel och två små barn vid ett stup (men det syns väl?). Jag fick den av Farmor när jag var pytteliten och den har alltid hängt ovanför min säng. Det kommer den fortsätta med också.

Sådärja, nu ska jag se om jag vågar ta mig en liten kopp kaffe.

Ha en bra dag!

Det går runt någon utmaning bland bloggarna jag läser som går ut på att man ska lägga upp kort på sig själv med dubbelhakor. Syftet med utmaningen, om jag har förstått den rätt, är att vi bloggare tenderar att lägga ut bilder på oss själva när vi är som snyggast, nu ska vi visa att vi kan vara fula.
Jag tänker inte göra det.
Jag har nämligen två döttrar, Kicka och Lollo, som är världsmästare i att göra dubbelhakor. Jag kan inte få till hälften eller ens en fjärdedel så maffiga hakor. Det beror inte på att de är tjockare än jag. De har inte ett uns gram för mycket fett på kroppen, det beror på att de har lyckats knäcka dubbelhakekoden.
They know a secret.
Finns inte en chans i världen att jag skulle lägga ut en bild på mig i några fjutthakor – snacka mindervärdeskomplex. 

För att ingen ska få för sig att jag är en fjant som inte vågar visa något annat än snyggobilder (var nu de bilderna skulle komma ifrån?) lägger jag ut en bild som datorn tar exakt just nu.
Det här är jag när jag har kräksjuka och huvudvärk och bor i sängen. Glasögon, blek och med nattens sovfläta kvar i ett enda trassel. Sur ser jag ut också.
Tydligen är det flera som inte ser bilden. Konstigt. Jag ser den på min dator. Är för trött för att orka kolla upp vad som är fel men den finns där jag lovar. Och ni som inte ser den: Jag är vacker som en Gudinna. Inte en surrynka eller hopknölade ögonbryn så långt ögat når.

Undrar vad det är för magisk webbkamera jag har? Kolla in brösten! De är inte mina, jag är nästan platt som en planka. Någon som saknar ett par meloner? Återfås mot beskrivning. Jag vill inte ha dem, är nöjd som det brukar vara.

Lilla Lina däremot verkar inte friskna till ordentligt. I morse kom frukosten upp.
Stackarn.
Mellan kräkningarna blir det mycket filmtittande (bilarfilmerna) och en del pysslande. Bland annat har det pysslats med Play Mais som hon fick i födelsedagspresent av Lillebror med sambo.

-Mamma, kan inte vi gå till leksakeraffärnen?
-Nej, du är sjuk.
-Men ja kan åka vagnen.
-Nej, du kanske spyr och det är inte bra.
-Men ja kan ha en hink me mej å pru i. De e lolit.

Frysta hallon på morgongröten. Kallt men mättande.

7 (#100) 365+1 foton 2012

+ Precis som i en blogg kan man hoppa över de inlägg som inte känns intressanta. Boken är välskriven och jag gillar Bodil Malmstens språk och den känsla hon förmedlar.
- Boken skrevs 2005 och den känns väldigt… 2005.

Sagt och gjort.
Jag ger mig upp på vinden.
Där finns lampor i taket. Jättebra.
Lamporna släcks automatiskt efter några minuter. Mindre bra.
Det blir nämligen becksvart och lysknapparna som ska lysa rött i mörkret lyser inte rött i mörkret. De lyser inte alls.
Alla som tror att jag är smart nog att ta med en ficklampa kan räcka upp handen NU.
Okej. Ta ner dem igen. Ni hade fel.

Vårat förråd är fullt. Knökfullt.
För att komma in i det måste man flytta på en massa saker.
För att hitta något i det måste man flytta på jättemassa saker.
Jag har ingen aning om var symaskinen finns, så jag flyttar på extremt jättemassa saker.
När jag är längst in slocknar lamporna och i blindo måste jag klättra över en massa prylar för att komma ut ur förrådet. Lite mjukt, lite hårt, en massa vingel. Efter ett tag ramlar jag med huvudet före ner på betonggolvet. Jag förmodar att jag har lyckats klättra ut ur förrådet och hamnat i korridoren. Sakta fumlar jag runt till jag hittar en vägg som jag sedan smeker för att hitta en lysknapp.
Jag hittar en.
Förrådet ser ut som kaos efter min framfart men längst in längst ner hittar jag en kartong märkt: gammal symaskin.
YES!
In med allt i förrådet igen på ett sätt som inte alls ser ut som det gjorde innan (förrådet har av någon anledning blivit Gubbens domän och vi har lite olika grad av ordningssinne).

Tillbaka nere i lägenheten rotar jag fram undderredet som står och skäms i ett hörn under en jätteduk med en dator på trampen och ett tangentbord uppepå.
Under det finns tusen sladdar i en enda härva, dammråttor (!) och plattan till ett stativ. Jasså hääär gömmer sig plattan. Som jag har letat! Jag ställer underredet i hallen där jag tänkt mig att det ska stå.
För stort.
In med det i sovrummet.
Skitfint.

Då det är klart inser jag att vi måste ha ett ersättningsbord i hörnet där underredet stått. Jag kommer på att Lollo har slängt ut skrivbordet från sitt rum. Alltså går jag upp på övervåningen och hämtar det.
Att släpa ner ett skrivbord i en spiraltrappa är inte jättelätt.
Det är faktiskt ganska svårt.
För att inte säga förbenat svårt.
När jag kommer ner är bordet för stort.
Upp med skrivbordet igen.
Att baxa upp ett skribord i en spiraltrappa är inte heller jättelätt.

När jag kommer ner igen fallar ögonen på en skitful byrå som står i sovrummet. Den kan jag ställa i hörnet. Byrån är megatung så jag måste ta ur alla lådor. Jag puttar ut byrån i vardagsrummet och klämmer in den i hörnet.
Nehej, det gör jag inte alls.
För stor.
Som det geni jag är kommer jag på att jag kan vända på den. Ser inte klokt ut men det får plats. Då ska lådorna tillbaka. När det visar sig att en låda inte går in för att fönsterbrädan är i vägen ger jag upp. Vem behöver byrålådor?
Egentligen.

Vet inte riktigt om någon håller med, men jag tror inte jag satsa på en karriär som inredningsbloggare.

Idag ska vi leka lite med födelsedagspresenterna och tvätta nedspydda kläder, handdukar och lakan. Lagom sysselsättning en grådaskig måndag i januari.

Bräda som ska föreställa en gitarr = instrumentbräda.

6 (#124) 365+1 foton 2012

Nu återstår att se hur det här lilla kråkiga sprider sig.

Dagens andra uppgift blir att lura med Gubben på en annan loppis på andra sidan stan. Jag har inte riktigt kommit på vilken taktik jag ska köra, jag har några alternativ:

• Vi måste faktiskt fixa ett skåp i köket istället för det där trasiga.
• Vi kommer dö av färgbrist i det här kritvita hemmet. En orange vas och några turkosa handdukar är på tok för lite färg för att det ska vara nyttigt.
• Lilla Lina måste få någon present i morgon när hon fyller år.
• Om vi inte åker dit skiljer jag mig på stört och gifter mig med Johnny Depp i stället.

Dagens tredje uppgift blir att komma på vad vi ska äta i morgon när Lilla Lina fyller år. När vi frågade henne i morse vad hon vill ha för mat svarade hon att hon inte vill äta träd.
Bra.
Då vet vi det.

Nu ska jag hålla i ett lakan så att Troll kan fota kaffebönor.
Vad ska Du göra idag?
 

Nu är frågan om jag kommer våga gå till tandläkaren nästa gång det är dags för kontroll. Hon måste ju verkligen tycka att jag är helt bakom flötet, tappad bakom en vagn, inte har en enda häst i stallet, att hissen inte har åkt ända upp, att det lyser fast ingen är hemma, att hjulet snurrar fast hamstern är död, att jag är den slöaste kniven i lådan, att… Ja, att jag är korkad helt enkelt.
Fel kläder!
Bah.

Jag gillar inte orange.
Egentligen.

Efter lite googlande fick jag veta att min vas kommer från Elme glasbruk som fanns i Älmhult mellan 1917 och 1970. På Tradera sålde någon en likadan (fast inte lika fin) för 420 kronor. Jag har alltså tjänat 400 kronor och måste genast ut och shoppa igen innan pengarna bränner hål i fickan.

5 (#206) 365+1 foton 2012

Ja, jisses vad skönt det är att ha kommit upp i den åldern när en finne inte kan förstöra allt längre.

Jag är inget fan av krigsberättelser (mer än rent nyhets- historiemässigt). Inte heller gillar jag filmer/böcker/verkliga människor med machomachoattityd. Ändå läste jag Fågelbröstet 1996 och gillade den så mycket att jag inte kunde lägga den ifrån mig förrän den var slut. Nu femton år senare kände jag mig lite nyfiken. Vad var det som var så bra med boken? Hur kunde en krigsbok fängsla mig?

Jag älskar mod.
Verkligt mod.
Verkligt mod för mig är inte att hoppa från ett flygplan om och om igen om det är ”a piece of cake”. Mod för mig är att hoppa från en mattkant om det är något som råkar vara det läskigaste man vet.
Att trotsa rädslan. Det är mod.
Fågelbröstet går emot machobilden av den helt igenom hårda krigaren. Huvudpersonen, Jonas Falk, utbildas till krigsmaskin i US Airborne Rangers och blir skadad vid invasionen av Grenada 1983. Han är livrädd precis hela tiden. Jag tror att det är därför jag gillade boken både för femton år sedan och nu. Beskrivningen av modet att våga vara livrädd och ändå göra det man måste.

+ Bilden av människorna bakom det hårda yttre. Den krackelerade masken. Bra och fångande skrivet.
- En bok blir inte automatiskt bättre ju fler sidor den innehåller. Den här boken skulle snarare må bra av att ett hundratal sidor skippades.

Polis, polis, potatisgris.

4 (#90) 365+1 foton 2012

Jomen.

Nästan två år senare ser det ut så här ovanför våran soffa:

Två krokar på en tom vit vägg.
Någon som kan tyda symboliken i det?