Att döma utan att veta

I mitt kvarter bodde ett par i övre medelålder vars barn var utflugna för många många år sedan. Paret kännetecknades av att vara sura och tvära. Det hände vid några tillfällen att farbrorn hälsade på någon, tanten gjordet det aldrig.

I tvättstugan var det alltid tomt tiden innan tanten skulle tvätta. Ingen ville vara före henne. Det spelade ingen roll hur mycket man städade och gnodde efter sig. Hon hittade alltid någonting att klaga på. Och klagade gjorde hon. Bokningslistorna var fulla med anmärkningar på damm i hörnen och tvättmedelsrester bakom torktumlaren.

Paret bodde, precis som jag, på bottenvåningen. Till alla lägenheter på bottenvåningen hör en liten liten tomt som omgärdas av en häck. Farbrorn och tanten ansade sin häck en gång i veckan. Den var totalt felfri, inte ett endaste litet löv förstörde perfektionen. Vi med lite mer vildvuxna häckar brukade få spydiga kommentarer om detta och skämdes när vi passerade dem och deras lilla tomt.

Barnen på gårdarna var livrädda för paret. Fler gånger än någon kunde räkna for någon av dem ut och skällde på barnen för att de lekte ute på gården. Det var totalförbud mot innebandylekar och bollsparkande. Barn ska ses men inte höras var parets motto. Vi föräldrar gjorde några tappra försök att prata förstånd med paret, men deras argument var att de bott i huset sedan det byggdes och alltså hade rätten på sin sida.

Barnen på gårdarna tog ibland mod till sig och försökte ge igen. De kastade in vattenballonger på parets tomt och knackade på köksfönstret. Vi föräldrar godkände inte detta men det vore lögn att påstå att vi kämpade hårt för att barnen skulle sluta.

För drygt ett halvår sedan dog farbrorn. Ingen av oss grannar vet hur och ingen av oss grannar har brytt oss om att ta reda på det heller. När det nyligen hade skett sa min sextonåriga dotter ”-Mamma – tanten verkar inte ledsen. Hon gråter ju aldrig.” ”-Det gör hon säkert”, svarade jag ”hemma, bakom stängda dörrar. Hon biter nog ihop när hon ska ut”.
Nu är jag inte så säker på det längre. Det senaste halvåret har tanten låtit håret växa. Det senanste halvåret har hennes ansikte börjat lysa.
Det senaste halvåret har hon inte bara börjat hälsa; hon stannar till och pratar. Ofta och länge.
Under det senaste halvåret har hon fått ett nytt öppet kroppsspråk. Inte en enda gång har hon farit ut och sagt till barnen på gården att sluta leka. Hon sköter fortfarande häcken exemplariskt jämfört med oss andra, men nog sjutton sticker det ut en liten kvist här och där. Klagomålen i tvättstugan är ett minne blott.

Jag skäms när jag tänker på hur jag har dömt tanten. Jag skäms när jag tänker på de gånger jag har stått med någon granne och pratat om henne och hennes man.
Vad visste vi egentligen om vad som pågick innanför lägenhetsdörren?

Det här inlägget var tänkt som någon sorts bot mot mitt sätt att döma utan att veta. Men i skrivande stund inser jag att hela inlägget är en dom. En dom mot farbrorn.
Återigen dömer jag utan att veta någonting.
Inte ett dugg.
Nada.