Hrmfj

Det var helt i onödan jag oroade mig för att Gubben inte skulle känna igen mig. Han märkte ingenting förrän i morse:
-Har du klippt dig?
-MMM
-Jaha, tänk att jag ser sånt.
-MMM
-För du har ju inte tagit mycket.
-Nä bara tjugo centimeter.
-Oj. Men då kanske du ska ta och färga det också som du har pratat om.
-Jag har gjort det.
-Har du?
Förut var håret kopparfärgat med silverstrån. Nu är det mörkbrunt. Utan silverstrån. Hur kan man inte se det?
Just där och då kände jag för att knöla ihop Gubben till en boll och sparka tillbaka honom till Funäsdalen.
Men då kom jag att tänka på Skåpet. Skåpet med alla burkar och skålar. FG (Före Gubben) var Skåpet livsfarligt. Det var ett Öppna Och Kuta- skåp. Man riskerade alltid att få hela skåpsinnehållet över sig när dörren öppnades. Nu EG (Efter Gubben) är det ordning och reda i skåpet. Allt står prydligt inställt och staplat. Vi har vant oss att kunna öppna skåpet utan fara för våra liv.
Det är inte min förtjänst.
Det är Gubbens.
När Gubben nu har varit borta en vecka börjar Skåpet anta sina gamla former. Helt OK för mig, men inte för Bebisen. Hon har, till skillnad från sina storasystrar, aldrig behövt lära sig den hårda vägen att det gör ont att få salladsskålar och ugnsformar i skallen. Därför har hon inte förstånd nog att flytta på sig när dörren öppnas.
För hennes skull får Gubben stanna.

Så är han ju rätt bra att ha som chaufför också eftersom jag aldrig har brytt mig om att införskaffa ett körkort. Idag till exempel skjutsade han oss till vackra Mariefred: