Nej jag hatar inte julen men jag är definitivt inget julfan.
Jag bojkottar alla ”måsten” inför julen och gör bara det som är kul och luktar gott. Som pepparkakor till exempel, jag skulle kunna äta pepparkaksdeg året om. Eller glögg, jag älskar glögg.
Jag tar aldrig fram en endaste liten stjärna förrän dagen innan första advent. Resten av julkrafset åker fram dagen före julafton och är oftast borta igen innan nyår. Jag brukar inte komma ihåg att julklappar ska inhandlas förrän de allra sista skälvande minutrarna före julafton.
Gissa vad jag har gjort idag!?
I mitten av november!
Jag har klickat hem julklappar!!!!!
Måste nog ringa efter ambulans för det här är allvarligt.
Jag kunde blundande ta mig förbi julpyntet inne på Coop (lite läbbigt när jag mitt i blundandet fick en klapp på axeln och ett ”vad långhårig han har blivit”. Det var en kompis till Gubben som kommenterade Gubbens nya frisyr… jag tror inte jag har skrivit om Gubbens nya frisyr… Min Gubbe har numera en frisyr… svårt att tro men det är sant.).
Lilla Lina har varit på ovanligt bra humör idag. Bara några få vredesutbrott och resten skratt och lek.
Jag lyckades komma ihåg att gå till apoteket.
Jag fick ett trevligt telefonsamtal med ett kul besked (vågar inte skriva så mycket mer än så… jag har ju egentligen ingen aning om vem som läser min blogg och det här handlar om en överraskning…).
Dagens veckohandling blev mycket billigare än vanligt.
Den 20 november fyller barnkonventionen 20 år. För att uppmärksamma barn och unga och få dem att engagera sig för sina rättigheter så kommer det anordnas en omvänd tyst minut. Massor av människor kommer väsnas så mycket som möjligt under tjugo sekunder. Helst ska man filma sitt väsen och lägga upp på väsnas.nu.
För få barn och unga i Sverige känner till att barnkonventionen finns, för få vet vad den innebär. Ju fler barn och unga som vet att de har rättigheter, som vågar ta till orda, som känner att de har en röst och räknas – ju fler barn blir styrkta och kan stärka andra. OCH! Inte minst. Desto fler vuxna kommer att lyssna och engagera sig – så att färre barn i längden far illa.
Så förbered dig inför den 20:e! Gör din/er egen manifestation och sprid budskapet vidare till alla barn och vuxna ni känner som borde vara med. (Dvs ALLA!!)
I mitt kvarter bodde ett par i övre medelålder vars barn var utflugna för många många år sedan. Paret kännetecknades av att vara sura och tvära. Det hände vid några tillfällen att farbrorn hälsade på någon, tanten gjordet det aldrig.
I tvättstugan var det alltid tomt tiden innan tanten skulle tvätta. Ingen ville vara före henne. Det spelade ingen roll hur mycket man städade och gnodde efter sig. Hon hittade alltid någonting att klaga på. Och klagade gjorde hon. Bokningslistorna var fulla med anmärkningar på damm i hörnen och tvättmedelsrester bakom torktumlaren.
Paret bodde, precis som jag, på bottenvåningen. Till alla lägenheter på bottenvåningen hör en liten liten tomt som omgärdas av en häck. Farbrorn och tanten ansade sin häck en gång i veckan. Den var totalt felfri, inte ett endaste litet löv förstörde perfektionen. Vi med lite mer vildvuxna häckar brukade få spydiga kommentarer om detta och skämdes när vi passerade dem och deras lilla tomt.
Barnen på gårdarna var livrädda för paret. Fler gånger än någon kunde räkna for någon av dem ut och skällde på barnen för att de lekte ute på gården. Det var totalförbud mot innebandylekar och bollsparkande. Barn ska ses men inte höras var parets motto. Vi föräldrar gjorde några tappra försök att prata förstånd med paret, men deras argument var att de bott i huset sedan det byggdes och alltså hade rätten på sin sida.
Barnen på gårdarna tog ibland mod till sig och försökte ge igen. De kastade in vattenballonger på parets tomt och knackade på köksfönstret. Vi föräldrar godkände inte detta men det vore lögn att påstå att vi kämpade hårt för att barnen skulle sluta.
För drygt ett halvår sedan dog farbrorn. Ingen av oss grannar vet hur och ingen av oss grannar har brytt oss om att ta reda på det heller. När det nyligen hade skett sa min sextonåriga dotter ”-Mamma – tanten verkar inte ledsen. Hon gråter ju aldrig.” ”-Det gör hon säkert”, svarade jag ”hemma, bakom stängda dörrar. Hon biter nog ihop när hon ska ut”.
Nu är jag inte så säker på det längre. Det senaste halvåret har tanten låtit håret växa. Det senanste halvåret har hennes ansikte börjat lysa.
Det senaste halvåret har hon inte bara börjat hälsa; hon stannar till och pratar. Ofta och länge.
Under det senaste halvåret har hon fått ett nytt öppet kroppsspråk. Inte en enda gång har hon farit ut och sagt till barnen på gården att sluta leka. Hon sköter fortfarande häcken exemplariskt jämfört med oss andra, men nog sjutton sticker det ut en liten kvist här och där. Klagomålen i tvättstugan är ett minne blott.
Jag skäms när jag tänker på hur jag har dömt tanten. Jag skäms när jag tänker på de gånger jag har stått med någon granne och pratat om henne och hennes man.
Vad visste vi egentligen om vad som pågick innanför lägenhetsdörren?
Det här inlägget var tänkt som någon sorts bot mot mitt sätt att döma utan att veta. Men i skrivande stund inser jag att hela inlägget är en dom. En dom mot farbrorn.
Återigen dömer jag utan att veta någonting.
Inte ett dugg.
Nada.
Hos Osloskånskanhittade jag den här bilden. Hon uppmanade sina läsare att kopiera den och lägga på sin blogg. Självklart gäller detta bara dem som är emot rasism, vilket jag är i allra högsta grad.
Jag blev ändå lite konfunderad över budskapet på banderollen. Tänkte först att ”jag vill inte ha livet av någon- inte ens av en rasist”, men sedan insåg jag det humoristiska i sloganen (ibland tar det en kvart eller tre innan poletten ramlar ner).
Därför lägger jag ut bilden på min blogg, och uppmanar samtidigt er som vill att kopiera och lägga ut den ni också (vill ni inte det tar jag för givet att ni är rasister… nääärå… det gör jag inte alls).
Min yngsta dotter med sin pappa. Jag blir helt varm i hjärtat av att se dessa två.
Självklart ska han firas i morgon. Med en bamsekram och kaffe. Kanske får han äran att titta på MackaPacka på morgonen också.
Det var en gång (för sisådär en hundra miljarder år sedan) en ung tjej som jobbade på ett stort bildelslager. Hela dagarna skulle den unga tjejen (vi kan kalla henne Maria) köra truck och plocka bildelar. För att klara den arbetsuppgiften krävdes truckkort. Maria hade inget truckkort utan sattes därför på ubildning.
Teorin gick bra. Den klarades av på ett kick.
Uppkörningen däremot… för att vara lite snälla kan vi väl säga att den inte gick riktigt lika bra som teorin…
Uppkörningen beräknades ta en halv dag. Efter två dagar slet instruktören sitt hår och hotade med att säga upp sig.
Eftersom instruktören var fullständigt övertygad om att ingen arbetsledare med någon som helst sans och vett någonsin skulle låta Maria köra truck på riktigt gav han henne kortet.
Bara för att bli av med henne.
För att slippa se henne. Varsågod, försvinn ur mitt liv.
Marias arbetsledare hade inte så mycket sans och vett utan lät henne gladeligen köra runt på lagret på sin elektriska springare. Kollegerna darrade av skräck där hon for fram utan någon som helst koll.
De närmaste åren ökade krockfrekvensen på lagret markant och stora hyllställage var tvugna att bytas ut eftersom de blivit sönderkörda.
Maria körde dock glatt vidare, sjungande och vinkande till alla och envar.
När hon sedan slutade på grund av graviditet var det ingen som saknade henne och hon har själv alltid varit övertygad om att ingen kan slå hennes truckbravader.
Jahaja… vad jag är superduktig på att vara positiv.
Två kvällar i rad fick jag i hop fem positiva saker.
Tredje kvällen glömde jag bort hela grejen och somnade i stället.
Betyder att jag är positivt lagd av naturen… eller tvärtom?
Det positiva hittills under dagen är att alla har kommit iväg till skolor/ jobb. Det klagas över halsont och trötthet, det knapras pencillin och huvud värker. Men alla är iväg. Peppar peppar.
Snart är det helg och gårdagens blöta snö är helt borta.
Skönt.
Det här trädet går jag ofta förbi under mina dagliga promenader. Jag tycker det ser lite lustigt ut, ungefär som de träd små barn ritar. En lång stam med en boll på. Högt är det och syns vida omkring.
Fotot tog jag för någon timme sedan när snön yrde som värst.
Hyresvärden till stora lägenheten ringde och sa att vi har passerat kreditupplysning och referenstagning med beröm godkänt. Nu är det inte längre en fråga om OM vi ska flytta utan NÄR.
Jag har tränat idag för första gången sedan förkylningen slog klorna i mig.
Det blev en lång och härlig promenad i höstrusket.
Jag har pratat med Mor, Far, Lillebror och ”Lilla”syster. På en och samma dag. Har nog aldrig någonsin hänt tidigare i världshistorien.
Jag är en ung tjej på 39 år som har ett litet problem. Det är så att jag fyller år om en månad. Då blir det en nolla på slutet. På senare tid har jag insett att nollan automatiskt genererar en massa förutfattade meningar om att det kommer anordnas en stor fest.
Redan för ett halvår sedan kom en kompis och berättade att hon hade drömt om min fest. Den var tydligen superkul och hon talade om för mig vad som fanns på smörgåstårtorna. Bullen… jag gillar inte smörgåstårta! Särskilt inte såna med räkor och skinka. Jag är ju vegetarian för sjutton.
För ett par månader sedan började min Far prata om det stora jubileet och frågade sig hur han skulle orka efter att ha varit på 80-årsbaluns bara en månad tidigare. Bullen… jag vill inte ha något jubileum. Särskilt inte en månad efter ett 80-årsbaluns.
I förra veckan ringde en granne på dörren och undrade vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Jag förstår inte varför. Vi brukar ju bara samla till de grannar som blir gamla. Hon föreslog SPA och en massa annat som jag bara har hört talas om men aldrig sett i verkligheten. Jag upplystes även om att grannarna förväntar sig en inbjudan till fest snart. Strax. Nästan igår. Bullen… jag vill inte ha något SPA, jag tycker inte om när främmande människor petar på mig. Och någon inbjudan har jag inte funderat på. Jag vet ju inte vad jag ska bjuda in till.
Syster fyllde 50 för ett par år sedan. Då hade hon tjusigt öppethus med massor med god mat och trevliga människor. Nu förväntar hon sig att bli bjuden tillbaka. Bullen… Jag kan inte ha något öppet hus i den här lilla lägenheten. Inte blir det väl särskilt tjusigt när folk måste glufsa i sig mat sittande i våran säng eller på golvet?!
Det är inte så att jag inte tycker om fester.
Jag älskar fester. Men jag har aldrig haft någon fest för att fira mig. Jag är inte en sån som man firar. Jag är en sån man glömmer bort.
Måste jag verkligen ha fest? Jag vet inte hur man gör.
Om jag inte måste ha det, hur ska jag kunna smita ifrån alla anklagande blickar då?
Snälla Bullen… hjälp mig.
Som vanligt är det inte tjejen på bilderna som har skrivit brevet.
Pernillabrukar ibland ha en tacksamhetslista på sin blogg. I den skriver hon upp en massa saker som hon är tacksam för just den dagen. Det får mig att tänka på en speciell sorts dagbok som min äldsta dotter hade för några år sedan. I den skrev hon varje kväll ner minst fem positiva saker som hänt under dagen. Ibland fick hon krysta fram positivasaker men hon lyckades alltid.
Jag tror att det är lite bra att reflektera över det positiva i det lilla. Därför tänker jag vara lite klämkäckt positiv och ha en ”minst fem positiva saker”-lista som någon sorts kvällsritual.
Jag börjar nu, på en gång, skjuter inte upp det en sekund, inte sen… nu:
Sextonåriga Kicka kom hem med omdömen från skolan. Och vilka omdömen!!! De skulle kunna få vilken mamma som helst att gråta av lycka.
Jag lyckades säga nej till en telefonförsäljare.
Mitt hår doftar ljuvligt… en ny helt underbar hårinpackning har flyttat in i mitt badrum.
Hela familjen var samlad vid matbordet idag.
Jag har inte ont i halsen, ingen hosta och andas normalt. Förkylningen är över!
Det är riktigt allmänbildande att läsa bloggar. Jag hade inte en aning om att det existerar någon internationell nalledag förrän jag läste om det hos Johanna. Strax efter att jag insupit den kunskapen gjorde jag ett besök hos Laila som dagen till ära visade upp sina barndomsnallar och dessutom efterlyste att få se bilder på sina läsares nallar. Självklart tänkte jag. Min gamla nalle ska hedras! Fler internationella nalledagar åt folket.
Så gick det som det brukar: jag ska fota min nalle men först ska jag bara…
Det tog över en vecka innan min gamla trotjänare hamnade på bild. Jag hoppas att den förlåter att jag är sen, nästa år kommer gratulationerna på rätt dag.
Tror jag.
Kanske.
Idag blir min lillebror 35 år.
Lite underligt det där att han har kunnat bli så gammal medan jag fortfarande är purung, men det är inget jag tänker spekulera i.
GRATTIS!!!!
Den här singeln fick Lillebror av mig i present en gång i tiden. Han var en aning yngre då.
Är det någon som inte vet vilka som vann SM-guld i fotboll idag?
AIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIKAIK
Innan jag träffade Gubben fanns det många superviktiga saker jag inte visste om livet och världen och allt som är värt att veta. En sådan superviktig sak är att ”en gång Solnabo- alltid AIK:are”.
Jag är född i Solna. Alltså är jag AIK:are och har alltid varit AIK:are.
Tänk att jag har gått runt hela livet och trott att jag inte är intresserad av fotboll. Kunde inte ha haft mer fel. Jag är tydligen jätteintresserad och jublar av hela min själ idag.
Jag står och fyller i en ansökan om extrajobb på en större butik. I ansökan vill de att jag ska nämna tre kändisar med utstrålning.
Jag står som ett frågetecken. Varför vill de att jag ska kunna rapa upp tre kändisar… är det verkligen vad som krävs för att sortera schampoflaskor i hyllor?
Blackout får jag förstås.
Kommer inte på en enda kändis. Varken med eller utan utstrålning.
Tack 
Tack 
Tack Mie!!!
