Maria och Laila är lite nyfikna på örnen jag såg häromdagen. Det var Gubben som hittade den i skogen mellan Nykvarn och Södertälje.
Jag har en svag känsla av att mina örnbilder inte kommer hamna på framsidan av National Geografic. Jag skyller dålig bildkvalitet på att örnen var långt borta och att jag hade fel kamera med mig. Inte ville den komma närmare heller (örnen alltså…kameran satt fastlimmad vid ögat) trots att jag mutade med godis.
Konstigt. Sånt brukar vanligtvis fungera.
En örn var det i alla fall.
Och jag såg den.
Med egna ögon.
Lite kul.
Måndag morgon. Solen skiner från klarblå himmel.
Efter en hektisk och ganska ansträngande helg bestämmer Lilla Lina och jag oss för att ta en dag på badstranden.
Bara njuta av solens strålar och vattnets kluckande.
Lite fika, en filt, hink och spade.
Vi ska stänga av världen och strunta i att vi egentligen inte tycker om att trängas eller sola eller köpa glass.
Vid framkomsten upptäcker vi att vi är ensamma på stranden.
Inte en enda bikiniklädd mamma eller badbyxklädd pappa.
Inte en enda solstol eller frysväska.
Inte en enda geting eller Canadagås så långt ögat kan nå.
Jag har fått en award av Maria (Wow vilket fint namn, skulle jag ha velat heta om jag inte redan hette det). Självklart blev jag jätteglad och jättegenerad och jättetacksam och jätteförvånad (Vem…vem… jag???).
Med awarden följer en utmaning. Jag ska berätta sju saker om mig som jag inte har berättat förut.
Ganska svårt eftersom jag skrev sju saker om mig själv helt nyss. Men jag gör ett tappert försök. Skyller på dåligt minne om det är så att jag skriver gamla nyheter.
Min högra pektå är längre än min högra stortå.
En gång i tiden kunde jag spela Sjösalavals och Oxdragarsång på dragspel. Helt mekaniskt och utan någon som helst känsla, men ändå.
När jag väntade min tredje dotter hade jag cravings för pärlsocker. Köpte flera paket i veckan som jag gömde för min dåvarande sambo. Sedan gick jag på dagarna och drack socker direkt ur paketet. Inte konstigt att Troll blev så söt. Det är enbart min förtjänst.
En gång i tiden kunde jag spela godnattsånger på fiol. Helt mekaniskt och utan någon som helst känsla, men ändå.
Jag är rädd för ballonger. De smäller. En vanlig kommentar brukar vara: Ja det märks… det är väl därför du har så många barn. Nu är det inte den typen av ballonger jag är rädd för. Enligt min erfarenhet brukar inte den sorten kunna fyllas till bristningsgränsen (även om vissa tror att de kan det - då handlar det snarare om att ballongfyllarens ego är uppblåst så det nästan brister - och det smäller inte lika högt).
En gång i tiden kunde jag spela några truddelutter av Mozart på piano. Helt mekaniskt och utan någon som helt känsla, men ändå.
Mitt lyckodjur är elefant. Jag vet inte varför. Det bara är så.
Ibland förvånar jag mig själv så till den milda grad att jag nästan tappar andan.
Idag har jag svarat på ett mail (ett viktigt sådant) som jag bara har fått en endaste liten påminnelse om. Dessutom har jag skrivit under viktiga papper, lagt dem i kuvert och slickat igen. Bara en vecka för sent. De kommer helt säkert hamna på lådan redan idag. Jag är ett under av effektivitet.
Gubbens lika viktiga papper däremot, de ligger ounderskrivna och okuverterade på hans skåp.
Oj vad jag är en VUP (Väldigt Upptagen Person). Inte hinner jag hålla på och blogga dagarna i ända inte. Neheej då, igår hade jag fullt upp med filminspelningar och femtioårsfester och idag är det soptippen som gäller. Tvära kast.
Lite ögongodis hinner jag ändå lägga upp. Bara för att jag har lust.
Du har dina misstankar men du är inte säker.
Kan det vara så… näej. Varför skulle… näää… men jo. Vi som har varit så försiktiga…
Din kvinnliga, eller manliga, mänskliga intuition pockar på och till slut kan du inte hålla dig längre. Du helt enkelt bara måste få veta.
Lugn bara lugn.
Gå metodiskt igenom min lista och bocka av de tecken som stämmer. Om du har bockat av åtta eller fler tecken kan du vara säker på att en tvååring har tagit över ditt hem. Bli inte rädd i så fall. Det finns ingen som helst anledning till panik, inom ett år har tvååringen försvunnit och lämnat plats för en treåring.
Du hittar matförråd överallt. Pannkakor i tvättmaskinen, äppelbåtar i en påse under sängen, mackor på golvet, flingor i spelskåpet och halvätna paprikor i tvättunnan är några exempel på detta.
Du hör ständigt ljudet av springande eller hoppande små fötter, grejer som rasar och toalettlock som öppnas och stängs. Gärna ackompanjerat av vacker skönsång.
Dina vanliga Youtube- och Spotifylistor har bytts ut mot listor fyllda med Bäbä vita lamm, Klappa händerna, Huvud axlar knä och tå eller liknande högtravande musik. Du går ständigt runt och nynnar på Imse vimse och din dagliga svängom i köket sker till Jag är en Gummibjörn.
Frysen är frostfylld eftersom dörren står på glänt större delen av dagen (OBS!!! Kan även vara tecken på att tonåringar finns i huset. OBS!!!)
Ingen blir förvånad av att hitta vispar i den frostfyllda frysen, toalettborstar på matbordet eller strumpor i kaffekoppen.
Lampor släcks och tänds helt omotiverat, helst när du sitter på toa eller står i duschen. Likaså har TV:n en förmåga att sätta på sig själv tio gånger i kvarten.
Väggarna är täckta av vacker konst målad direkt på tapeten.
Du har börjat bokstavera en massa ord i stället för att säga dem rakt ut (ex: be a de a, en a pe pe, ve ä el el i en ge, ge el a es es). Alternativt har du börjat säga orden på engelska.
Schampo- och balsamflaskornas naturliga plats är under badkaret.
Tandtråden finns aldrig på plats. Du hittar den inlindad runt gummihandskar och träskor under soffan, nedpulad i toaletten eller kanske som fin prydnad i en lampa.
Litteraturen du slukar består av Max potta, Emma hos doktorn, Vad säger hunden? Mias docka o.dyl.
Dina Cremer, oljor och badskum har blandats till en soppa i vantlådan.
Badrummet är ett hav av toapapper.
När du ska läsa tidningen måste du först lappa ihop den med stora mängder tape.
Alla dina CD-skivor ser ut som kartor över Nildeltat.
Du får hjälp med allt vilket innebär att allt tar tre gånger så lång tid som vanligt.
Du tittar reflexmässigt på stolen/ soffan innan du sätter dig för att inte riskera att få en gaffel i rumpan eller mosa en banan.
När du saknar dina nycklar eller din mobiltelefon är soptunnan det första stället du letar på. Toaletten kommer som god tvåa.
Innan du lägger dig på kvällen måste du frigöra sängen från krokodiler, traktorer, böcker, telefoner, nallar, dockor och saxofoner.
Du får de gosigaste, kladdigaste, hjärtvänligaste armarna lindade runt din hals och ditt hjärta sväller av lycka, stolthet och kärlek.
Bror min har hittat hit.
Av hänsyn till hans självbild kan jag inte längre ha en blogg som enbart bygger på att jag skriver en massa knäppa saker om honom.
Vad ska jag skriva om då då?
Jag måste ändra konceptet: från en jagharvärldensknäppastebrorsa-blogg till en minsläktrockarfett-blogg.
Ibland brukar vi åka till ett jättestort hus.
När vi kommer fram till huset ställer vi oss i en stor låda bakom en dörr och trycker på några knappar. Om jag står i lådan med pappa eller syrrorna får jag hoppa och springa och sjunga hur mycket jag vill. Om mamma är med måste jag stå knäpptyst. Syrrorna säger att det är för att mamma är rädd för att åka hiss. HAHAHA de är bra roliga de där syrrorna… mammor kan väl inte vara rädda heller???
När vi har stått i lådan en liten stund öppnas dörren helt av sig själv. Skojigt värre.
Sen går vi in i en stor lägenhet. Mamma och pappa säger att vi ska bo där. Det vill jag gärna för det finns en trappa som man kan klättra i. Det finns nästan inga saker där så man kan springa och springa och springa hur mycket som helst. Det kommer jag gilla.
Jag ska springa hela dagarna.
Och klättra i trappen.
Men var ska vi sova?
Marie CarpeDiem ska visa sin rabatt varje månad i 365 fotons månadsteman.
Jag kommer visa min (blivande) balkong den sista varje månad. Ja, jag vet: jag är en CopyCat.
En riktig härmapa.
En fantasilös sill.
Idag är det sista januari. Balkongen är snöfylld. Himlen är blå. Träden är kala. Jag är glad.
Jag har tjatat på Gubben om att vi måste byta lås i nya lägenheten eftersom låsen där låser sig själv så fort dörren går igen. Det kommer aldrig funka för mig. Never Ever.
Nu läser jag i Länstidningen om att en kvinna (som bor på samma väg som vi ska flytta till) råkade låsa sig ute medan hon hade mat på spisen. Brandkåren var tvungen att rycka in.
Hur läskigt är det egentligen? Att läsa om vad som ska hända långt innan det händer. För självklart är det mig de skriver om. Vem annars liksom?
Förmodligen ska jag ut och slänga sopor en halvtrappa ner.
Förmodligen kommer jag på mitt misstag i exakt samma ögonblick som dörren smäller igen.
Förmodligen ligger Lilla Lina ensam i sin säng och sover middag.
Förmodligen kommer hon få men för livet av att vara instängd i en lägenhet med brinnande mat och brandmän som forcerar dörren.
Vi måste byta lås. Det bara är så. Tack Länstidningen, nu kan jag bevisa det för Gubben. Svart på vitt.
De senaste månaderna har det minst sagt gått upp och ner med blogglusten. När jag ser att min blogg har blivit en urvattnad kopia av vad den en gång var har jag allt oftare tänkt att jag ska sluta och börja skriva en vanlig dagbok i stället.
Jag har funderat på varför jag bloggar. Vad vill jag egentligen? Handlar det (som Malin Berghagen har funderat kring sitt eget bloggande) om bekräftelsebehov?
En blogg ska man ha om man har starka åsikter om något, om man har någonting viktigt att förmedla, om man har snygga outfits, är duktig på någonting eller om man lever ett liv i sus och dus.
Visst har jag en del starka åsikter men de skriver jag sällan om.
Visst susar det ibland i mitt liv men särskilt mycket dus är det inte.
Visst har jag outfits men inte är de mycket att visa upp för världen.
Visst är jag duktig på några saker men hur mycket kan man egentligen skriva om att titta i kors, att rensa avlopp och att virka gardiner?
Gissa då hur glad jag blev när jag såg att Lilla Viola ville förära mig en award. Kanske behöver jag inte skriva om politik, outfits, bakning och kändisfester. Kanske behöver jag inte vara perfekt. Kanske kan jag fortsätta blogga, jag tycker ju trots allt fortfarande att det är roligt.
Tack snälla Lilla Viola. Särskilt tack för den otroligt fina motiveringen: ”När du beskrev turerna omkring dessa skolfoton, jag grät av glädje och igenkännande. Det finns alltså en till som lyckas med detta. Jag är inte ensam…Och dessa billiga prenumerationer;-)
Ditt sätt att skriva får mig att le och må bra vilket jag verkligen behöver. För mig är du en vitaminkick!”
Med awarden följer en utmaning. Jag ska berätta sju saker om mig.
Jag älskar rosa, glitter, spetsar och volanger. Skulle vara klädd i diamanter från topp till tå om jag hade råd.
Första gången jag träffade Gubben var jag en vecka gammal. Det skulle dröja 36 år innan vi insåg att vi hörde ihop.
Soprum har en speciell plats i mitt och Gubbens hjärtan eftersom det var i ett sådant det klickade till. Den senaste tidens resor till soptippen är höjden av romantik för oss.
Jag är en trendsetter (stavning?). Långt innan det blev inne med vintage och secondhand gick jag runt på Myrorna och rotade i klädhögarna. Mina äldsta döttrar är uppväxta i enkronorskläder från loppisar. Av de kläder jag äger idag är ca 70% begagnade trots att det inte längre är särskilt billigt.
Jag är kass på att hålla kontakten med folk. Hatar att prata i telefon och glömmer att svara på mail.
Jag blir supernojjig och får panik när jag ser i besöksstatistiken att någon har hittat min blogg genom att söka på mitt namn. Jag börjar genast undra vem och varför.
En gång i forntiden fick jag ett brev från Nils Poppe, det var samma dag som jag hade skakat hand med Jimmy Carter. En stor och lycklig dag i en tolvårings liv.
För din insiktsfulla blogg full med kloka tankar. Du skriver nästan alltid med en eller fler gnuttor humor och igenkänningsfaktorn är giganorm. Jag vet att du inte mår så bra just nu så ta awarden för vad den är: En uppskattning från min sida. Vill du göra utmaningen ska du göra den, vill du inte ska du bara strunta i den.
Du kämpar hårt för att vara en kärring, något du oftast klarar med bravur. Om någon tror att det är lätt att bli/ vara kärring ska de läsa din blogg. Det är minsann ett hårt jobb som kräver sin kvinna. Jag skrattar ofta och högt när jag läser det du skriver. Även du ska ta awarden som en uppskattning och bara göra utmaningen om du känner för det.
