Min nya adress:
Kom gärna och hälsa på.
Bloggen har flyttat till ny adress
Svara
Med ny bloggadress
Jag flyttar härifrån till blogspot.
Just nu håller jag på att importera några inlägg (bl.a 365 foton) som jag gärna vill ha med mig. Resten lämnar jag här och jag kommer gå tillbaka till min kära dagbok och glo lite nu och då.
Nya adressen?
lairama.blogspot.com
Snälla, plis, jätteshyssta: Kom och hälsa på mig där så att jag inte behöver känna mig ensam och övergiven.
Puss och kram.
En söndag på stranden
Ja vill de ska vara sommar nu. Kan inte vi leta efter sommaren? Snäääälla.
Självklart går vi ut för att leta efter sommaren. Vi hittar den på badstranden.
Var annars?
Där lägger vi oss ner och njuter,
doppar tårna i vattnet,
leker i vattenbrynet,
luktar på blommor,
och bygger sandslott.
Sämre kan man ha det en söndag i januari.
Med en lista
Världens bästa Tant Grön har gett mig en frivillig listutmaning. När det är Tant Grön som ber kan jag inte låta bli.
Det går inte.
No way.
1.Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag pluggade statsvetenskap på Södertörns högskola. Mina fyra barn (då 4, 6, 8 och 10 år) och jag bodde i en trerumslägenhet i Nykvarn.
Det fanns de som tjatade på mig att skaffa snubbe, körkort och jobb men jag trivdes som det var.
2. Vad gjorde du för 1 år sedan?
En liten koll i bloggen berättar att det inte gick så bra för AIK vilket jag naturligtvis var oerhört bedrövad över. Jag hade varit på en liten ”kurs” hos Arbetsförmedlingen. Lilla Lina var nyinskolad på förskolan och jag var lite förfärad över den stora barngruppen och bristen på städning.
För ett år sedan i morgon gjorde jag en utmaning som jag fått av Tant Grön.
3. Fem snacks du gillar?
Choklad
Chokladtårta
Chokladglass
Oliver
Ostbågar (Nej MM (Maria Montazami) hur gärna jag än vill vara som du kan jag inte förmå mig att kalla det ostkrokar. I min värld är det ostbågar).
4. Fem sånger du kan hela texten till?
Bä bä vita lamm
Ekorrn satt i granen
Blinka lilla stjärna
Kungen i djungeln
Svordomsvisan
5. Fem saker du skulle göra om du blev miljonär?
Betala mitt studielån så att jag slapp fler brev från CSN.
Skola om mig till något kreativt och roligt. Eller arkeolog. Jag har alltid velat bli arkeolog.
Vore det fler miljoner skulle jag betala mina närmastes önskningar, skänka till bättre behövande och resa. Jag har inte rest särskilt mycket så det vore riktigt roligt.
6. Fem dåliga vanor?
Jag sitter för mycket framför datorn och gör massa onödiga saker. Facebookspel till exempel.
Jag möblerar om för mycket och utan att tänka mig för innan (min fd. sambo brukade fråga vilket rum han skulle gå och lägga sig i på kvällarna).
Jag slänger in mina kläder i garderoben i en enda röra.
Jag märker ord.
Jag petar öronen förton gånger om dagen.
7. Fem saker du gillar att göra?
Sova
Läsa
Mulla runt i skogen
Ro
Springa på loppisar
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Jag skulle aldrig ta på mig en magtröja, bomberjacka eller skinnbyxor. Jag skulle aldrig köpa en fejkgammal registreringskylt eller en fågelbur utan fågel.
9. Fem favoritleksaker.
Kameran
Datorn
Pilatesbollen
Bokhyllan
Gubben
10. Tio personer som jag vill ge den här utmaningen till.
Jag tror att jag är sist i bloggvärlden att göra den här. Om någon annan är ännu mer sist är det fritt fram att vara en av mina tio.
Med en synlig bild
Hur mås det idag då?
Jo, tackar som frågar, jag mår oförskämt bra för att ha varit en spybubbla. Huvudvärk förstås men det beror förmodligen på koffeinbrist.
Sitter just nu och tittar på ett snyftigt Extreme Homemakeover. Egentligen är jag allergisk mot snyftprogram men jag tittar ändå. Lite som när man inte kan låta bli att pilla bort sårskorpor eller klämma finnar (fast det gör jag aldrig Sabruski, jag lovar… fingrarna i kors).
Bilden jag lade upp igår är ett mysterium. När jag tittar på min blogg syns den hur tydligt som helst. När andra tittar på min blogg syns den visst inte alls. Jag tog bilden med någon sorts onlineprogram så den finns inte på min dator, jag kan alltså inte gå in och titta om det är något konstigt filformat eller så.
För att nu inte världen ska berövas den osminkade sanningen om hur en sjuk Lairama ser ut har jag ritat av bilden.
Bra va!?
Bildförklaring:
Grå i ansiktet:Kräksjuk.
Glasögon. De snyggaste jag någonsin ägt. Ändå använder jag dem nästan aldrig. Varför? På sidan av glasögonen står det FCUK. Jag läser alltid bokstäverna i fel ordning. Bokstäverna i fel ordning stämmer inte riktigt med min attityd.
Både optikern och ögonläkaren är på mig om att jag inte får överanvända linser. Ögonen måste tydligen andas. Den senaste veckan har jag nog inte använt linser alls. Ögonen jublar och sjunger hejjaramsor.
Bred, sned näsa. Bred har näsan alltid varit. När jag var liten var jag lite småkär i en klasskompis som också hade stor näsa. Mina kompisar sa att våra barn skulle se ut som Mumintrollet. Nu fick vi inga barn ihop så Mumintrollen har fortfarande ensamrätt på sitt utseende.
Sned blev näsan för över tjugo år sedan när jag fick en snyting rakt i plytet. Näsbenet gick av. Det var inte jätteskönt.
Bollar på bröstkorgen: Inte mina och jag vill inte ha dem. Blev lite rädd när jag såg bilden men så tittade jag ner och såg att jag ser ut som vanligt. Skönt. Bara en konstig vinkel eller nåt.
Rufsig fläta:Jag hade inte tagit ur sovflätan. Inte så praktiskt att ha en massa hår hängande i vägen när man prur.
Lila vägg: Lila (åt lavendelhållet) är min och Gubbens färg. Vi hade det på oss när vi gifte oss och vi har målat sovrumsväggen i den färgen.
Kitchig tavla: En sån där med en ängel och två små barn vid ett stup (men det syns väl?). Jag fick den av Farmor när jag var pytteliten och den har alltid hängt ovanför min säng. Det kommer den fortsätta med också.
Sådärja, nu ska jag se om jag vågar ta mig en liten kopp kaffe.
Ha en bra dag!
Med kräksjuka
Nu är det min tur att pru i hinkar.
Jippie.
Det går runt någon utmaning bland bloggarna jag läser som går ut på att man ska lägga upp kort på sig själv med dubbelhakor. Syftet med utmaningen, om jag har förstått den rätt, är att vi bloggare tenderar att lägga ut bilder på oss själva när vi är som snyggast, nu ska vi visa att vi kan vara fula.
Jag tänker inte göra det.
Jag har nämligen två döttrar, Kicka och Lollo, som är världsmästare i att göra dubbelhakor. Jag kan inte få till hälften eller ens en fjärdedel så maffiga hakor. Det beror inte på att de är tjockare än jag. De har inte ett uns gram för mycket fett på kroppen, det beror på att de har lyckats knäcka dubbelhakekoden.
They know a secret.
Finns inte en chans i världen att jag skulle lägga ut en bild på mig i några fjutthakor – snacka mindervärdeskomplex.
För att ingen ska få för sig att jag är en fjant som inte vågar visa något annat än snyggobilder (var nu de bilderna skulle komma ifrån?) lägger jag ut en bild som datorn tar exakt just nu.
Det här är jag när jag har kräksjuka och huvudvärk och bor i sängen. Glasögon, blek och med nattens sovfläta kvar i ett enda trassel. Sur ser jag ut också.
Tydligen är det flera som inte ser bilden. Konstigt. Jag ser den på min dator. Är för trött för att orka kolla upp vad som är fel men den finns där jag lovar. Och ni som inte ser den: Jag är vacker som en Gudinna. Inte en surrynka eller hopknölade ögonbryn så långt ögat når.
Undrar vad det är för magisk webbkamera jag har? Kolla in brösten! De är inte mina, jag är nästan platt som en planka. Någon som saknar ett par meloner? Återfås mot beskrivning. Jag vill inte ha dem, är nöjd som det brukar vara.
Pru i en hink
I natt sov jag med hink och handdukar bredvid sängen. Så självklart tvärsäker på att jag skulle bli sjuk under natten. När jag vaknade i morse var både hink och handdukar lika rena och orörda som på kvällen.
Konstigt.
Med tanke på att en kräksjuk Liten Lina gjorde sin egen födelsedagstårta och att hon sedan spottade ut ljusen från den innan vi alla högg in borde vi vara många som är sjuka vid det här laget.
Det är vi inte.
Ingen i familjen är sjuk och så vitt jag vet är ingen av våra gäster det heller.
(vit-)Peppar (vit-)peppar.
Lilla Lina däremot verkar inte friskna till ordentligt. I morse kom frukosten upp.
Stackarn.
Mellan kräkningarna blir det mycket filmtittande (bilarfilmerna) och en del pysslande. Bland annat har det pysslats med Play Mais som hon fick i födelsedagspresent av Lillebror med sambo.
-Mamma, kan inte vi gå till leksakeraffärnen?
-Nej, du är sjuk.
-Men ja kan åka vagnen.
-Nej, du kanske spyr och det är inte bra.
-Men ja kan ha en hink me mej å pru i. De e lolit.
7. Hallon
Veckans bok: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” är blogg i bokform. Den handlar om Stockholm, Finistère, upproren i Frankrikes förorter, mullvadar, filmer, litteratur och passmyndigheter.
Det här är ingen bok som sätter stora spår. Å andra sidan: måste böcker alltid göra det?
+ Precis som i en blogg kan man hoppa över de inlägg som inte känns intressanta. Boken är välskriven och jag gillar Bodil Malmstens språk och den känsla hon förmedlar.
- Boken skrevs 2005 och den känns väldigt… 2005.
Utan byrålåda
Jag sitter hemma med en kräksjuk nybliven fyraåring och en inbillningssjuk artonåring när jag plötsligt får för mig att jag måste rädda min gamla trampsymaskin från sitt fängelse uppe på vinden.
Sagt och gjort.
Jag ger mig upp på vinden.
Där finns lampor i taket. Jättebra.
Lamporna släcks automatiskt efter några minuter. Mindre bra.
Det blir nämligen becksvart och lysknapparna som ska lysa rött i mörkret lyser inte rött i mörkret. De lyser inte alls.
Alla som tror att jag är smart nog att ta med en ficklampa kan räcka upp handen NU.
Okej. Ta ner dem igen. Ni hade fel.
Vårat förråd är fullt. Knökfullt.
För att komma in i det måste man flytta på en massa saker.
För att hitta något i det måste man flytta på jättemassa saker.
Jag har ingen aning om var symaskinen finns, så jag flyttar på extremt jättemassa saker.
När jag är längst in slocknar lamporna och i blindo måste jag klättra över en massa prylar för att komma ut ur förrådet. Lite mjukt, lite hårt, en massa vingel. Efter ett tag ramlar jag med huvudet före ner på betonggolvet. Jag förmodar att jag har lyckats klättra ut ur förrådet och hamnat i korridoren. Sakta fumlar jag runt till jag hittar en vägg som jag sedan smeker för att hitta en lysknapp.
Jag hittar en.
Förrådet ser ut som kaos efter min framfart men längst in längst ner hittar jag en kartong märkt: gammal symaskin.
YES!
In med allt i förrådet igen på ett sätt som inte alls ser ut som det gjorde innan (förrådet har av någon anledning blivit Gubbens domän och vi har lite olika grad av ordningssinne).
Tillbaka nere i lägenheten rotar jag fram undderredet som står och skäms i ett hörn under en jätteduk med en dator på trampen och ett tangentbord uppepå.
Under det finns tusen sladdar i en enda härva, dammråttor (!) och plattan till ett stativ. Jasså hääär gömmer sig plattan. Som jag har letat! Jag ställer underredet i hallen där jag tänkt mig att det ska stå.
För stort.
In med det i sovrummet.
Skitfint.
Då det är klart inser jag att vi måste ha ett ersättningsbord i hörnet där underredet stått. Jag kommer på att Lollo har slängt ut skrivbordet från sitt rum. Alltså går jag upp på övervåningen och hämtar det.
Att släpa ner ett skrivbord i en spiraltrappa är inte jättelätt.
Det är faktiskt ganska svårt.
För att inte säga förbenat svårt.
När jag kommer ner är bordet för stort.
Upp med skrivbordet igen.
Att baxa upp ett skribord i en spiraltrappa är inte heller jättelätt.
När jag kommer ner igen fallar ögonen på en skitful byrå som står i sovrummet. Den kan jag ställa i hörnet. Byrån är megatung så jag måste ta ur alla lådor. Jag puttar ut byrån i vardagsrummet och klämmer in den i hörnet.
Nehej, det gör jag inte alls.
För stor.
Som det geni jag är kommer jag på att jag kan vända på den. Ser inte klokt ut men det får plats. Då ska lådorna tillbaka. När det visar sig att en låda inte går in för att fönsterbrädan är i vägen ger jag upp. Vem behöver byrålådor?
Egentligen.
Vet inte riktigt om någon håller med, men jag tror inte jag satsa på en karriär som inredningsbloggare.
Med gammal kropp
Efter en natt på golvet i Lilla Linas rum känns det som att jag bor i en åttiosjuårig dubbelarbetares kropp. Ont överallt. Stel i varenda led. Trött bakom ögonlocken.
Lilla Lina har inte kräkts på hela natten. Nu är hon pigg och glad och hoppar runt som en liten studsboll här hemma. Ingen åttiosjuåringskropp där inte.
Idag ska vi leka lite med födelsedagspresenterna och tvätta nedspydda kläder, handdukar och lakan. Lagom sysselsättning en grådaskig måndag i januari.
6. Instrumentbräda
Lilla Linas kråkiga födelsedagstradition
Idag fyller Lilla Lina fyra år. Det har självklart firats med paket, tårta, besök, fiskdamm och kräks.
Kräks?
Japp, dagen avslutades som sig bör med att Lilla Lina kräktes ner både sig själv och sin lilla kompis. Vi trodde att hon skulle vara frisk i år men nehejdå. Av fyra födelsedagar har hon varit frisk en.
Stackarn.
Hon tycker det är kråkit att fylla år. Inte lolit alls. Man blir bara sjuk.
Nu återstår att se hur det här lilla kråkiga sprider sig.
Med en lördag framför fötterna
Igår knatade jag iväg till en loppis för att göra av med pengarna jag tjänat på att inte köpa en orange vas på Tradera. Det är en bra bit att gå. Åtminstone känns det så när snöregnet står på tvären. Den här loppisen är av sorten rotaruntblandenmassaskräpföratthittaguldkornen.
Hittade inga guldkorn igår.
Bara skräp.
Något annat jag inte heller hittade var min nyckel. Den låg inte i jackfickan när jag kom hem. Måste ha tappat den bland allt skräp.
Dagens första uppgift blir alltså att gå tillbaka och leta efter den. Blir som att leta efter en nål i en höstack. Eller en nyckel på en skräploppis. Sak samma.
Dagens andra uppgift blir att lura med Gubben på en annan loppis på andra sidan stan. Jag har inte riktigt kommit på vilken taktik jag ska köra, jag har några alternativ:
- Vi måste faktiskt fixa ett skåp i köket istället för det där trasiga.
- Vi kommer dö av färgbrist i det här kritvita hemmet. En orange vas och några turkosa handdukar är på tok för lite färg för att det ska vara nyttigt.
- Lilla Lina måste få någon present i morgon när hon fyller år.
- Om vi inte åker dit skiljer jag mig på stört och gifter mig med Johnny Depp i stället.
Dagens tredje uppgift blir att komma på vad vi ska äta i morgon när Lilla Lina fyller år. När vi frågade henne i morse vad hon vill ha för mat svarade hon att hon inte vill äta träd.
Bra.
Då vet vi det.
Nu ska jag hålla i ett lakan så att Troll kan fota kaffebönor.
Vad ska Du göra idag?
Med fel kläder
Jag spatserar fram till kassan på mataffären när en liten brunårig kvinna studsar fram:
-Hej, säger hon glatt och lägger huvudet på sned.
-Hej, säger jag tveksamt.
Vem, vem, vem? En granne? En före detta granne? Barnmorska? Frisör? Frisör… vad fick jag det ifrån, jag går väl aldrig till frisören? Bibliotekarie? Lärare? Före detta kollega? Präst? Skosnöre?
- Känner du igen mig? frågar hon med huvudet ännu mer på sned och ett leende som sträcker sig från öra till öra. Leendet blottar några sneda tänder.
Sneda tänder… men herregudihimlen det är ju hon! Tandläkaren med stort T. Hon som har lyckats frälsa mig från det onda, bokstavligt, genom att dra ut en stackars tand. Hon som har omvänt mig från tandläkarskräcken från helvetet. Vad gör hon här? Bor inte hon i Strängnäs?
-Ja, eh, asså, men du har fel kläder på dig, bräker jag fram.
Va?! Fel kläder. Hur jäkla korkad får man vara egentligen? Fel kläder!
-Hehe… ja, jag får faktiskt ha vanliga kläder på mig, säger hon.
Självklart. Hon måste tro att jag är helt blåst. Tom i hela huvudet.
-Hur är det med dig då? frågar hon.
-Bra.
Borde jag fråga hur det är med henne? Tänk om hon tycker att det är påträngande att ta med sig jobbet till affären. Men i så fall borde hon väl inte ha hoppat fram och sagt hej. Eller?
-Ja, här är det också bra, säger hon innan jag hinner fråga och så börjar hon prata om nån hockeymatch och om att det blir sent med maten och…
Hon låter ju som en människa. Hon är inte bara tandläkare hon är mamma också. Tydligen kattägare också för hon har handlat kattmat och kattsand och tomater. Tomaterna kanske inte är till katten förresten. Äter katter tomater? Vad har hon handlat mer? Köper tandläkare godis någon gång? Men stå förfan inte och stirra ner i hennes korg. Fel kläder! Korkade korkade jag. Som ett litet barn som får syn på dagisfröken på fel ställe. Vaddå… bor inte du på tandläkarkliniken och käkar tandkräm till middag?
Tack och lov blir det min tur i kassan innan jag hinner kläcka ur mig något mer idiotiskt.
Nu är frågan om jag kommer våga gå till tandläkaren nästa gång det är dags för kontroll. Hon måste ju verkligen tycka att jag är helt bakom flötet, tappad bakom en vagn, inte har en enda häst i stallet, att hissen inte har åkt ända upp, att det lyser fast ingen är hemma, att hjulet snurrar fast hamstern är död, att jag är den slöaste kniven i lådan, att… Ja, att jag är korkad helt enkelt.
Fel kläder!
Bah.
Orange
Eftersom jag springer på loppisar flera gånger i veckan blir Gubben aldrig förvånad när det dyker upp ”nya” saker här hemma. I förrgår lyckades jag dock överraska honom när han hittade en vas på köksbänken.
- Vad är det här?
- En vas.
- Ja, jag ser det, men vem har du fått den från?
- Jag har köpt den!
- Va!? Den känns liksom inte riktigt som du.
- Nä… jag vet… inte… varför… jag köpte den…den är… alltså… den är… typ… orange.
- Typ.
Jag gillar inte orange.
Egentligen.
Efter lite googlande fick jag veta att min vas kommer från Elme glasbruk som fanns i Älmhult mellan 1917 och 1970. På Tradera sålde någon en likadan (fast inte lika fin) för 420 kronor. Jag har alltså tjänat 400 kronor och måste genast ut och shoppa igen innan pengarna bränner hål i fickan.
5 (#206) 365+1 foton 2012
Utan tonårsproblem
Kicka ska till skolan och stannar självklart till framför hallspegeln i en kvart-fyrtio minuter innan hon går. På näsan har hon en finne modell extremt jättegigantisk.
- Asså, om ja inte hade den där stora finnen på näsan skulle livet vara rätt så najs nu faktiskt.
Ja, jisses vad skönt det är att ha kommit upp i den åldern när en finne inte kan förstöra allt längre.
Fågelbröstet
Fågelbröstet av Staffan H. Westerberg
Jag är inget fan av krigsberättelser (mer än rent nyhets- historiemässigt). Inte heller gillar jag filmer/böcker/verkliga människor med machomachoattityd. Ändå läste jag Fågelbröstet 1996 och gillade den så mycket att jag inte kunde lägga den ifrån mig förrän den var slut. Nu femton år senare kände jag mig lite nyfiken. Vad var det som var så bra med boken? Hur kunde en krigsbok fängsla mig?
Jag älskar mod.
Verkligt mod.
Verkligt mod för mig är inte att hoppa från ett flygplan om och om igen om det är ”a piece of cake”. Mod för mig är att hoppa från en mattkant om det är något som råkar vara det läskigaste man vet.
Att trotsa rädslan. Det är mod.
Fågelbröstet går emot machobilden av den helt igenom hårda krigaren. Huvudpersonen, Jonas Falk, utbildas till krigsmaskin i US Airborne Rangers och blir skadad vid invasionen av Grenada 1983. Han är livrädd precis hela tiden. Jag tror att det är därför jag gillade boken både för femton år sedan och nu. Beskrivningen av modet att våga vara livrädd och ändå göra det man måste.
+ Bilden av människorna bakom det hårda yttre. Den krackelerade masken. Bra och fångande skrivet.
- En bok blir inte automatiskt bättre ju fler sidor den innehåller. Den här boken skulle snarare må bra av att ett hundratal sidor skippades.
Gris
Med representativa väggar
När vi flyttade hit bestämde vi (jag) oss för att våga vägra måstesaker.
Alla de där fådda sakerna som vi egentligen inte gillar.
De där prylarna som folk har gett oss för att de själva inte vill ha dem längre men som de ändå inte vill slänga för man ska ju inte slänga saker och som de tycker duger bra åt oss för vi fattar ju ändå ingenting eller kanske inte vågar säga nejtack, vem vet och vem bryr sig egentligen bara de försvinner utan att slängas och som vi sen inte vågar inte ha framme för herregud vi har ju för jössenamn fått dem och tänk om någon blir ledsen om de råkar komma hit någon gång om tio år och inte ser dem på hedersplats.
De grejerna.
Tavlor till exempel. Gubben hade förton miljoner tavlor och jag hade förton miljoner tavlor och de var dretfula allihop.
Eller inte fina.
Eller inte i våran smak.
Tavlorna åkte upp på vinden, i stället skulle vi införskaffa tavlor vi gillar. Tavlor som liksom representerar oss. Som talar till oss. Som får fungera som en sorts förlägning av oss själva. Som är i våran smak. Och lite annat sånt dravel.
Jomen.
Nästan två år senare ser det ut så här ovanför våran soffa:
Två krokar på en tom vit vägg.
Någon som kan tyda symboliken i det?
Med näsan mot Haparanda
Igår fick jag hem min stegräknare. Den är rosa och har ett snöre så att jag kan ha den runt halsen. Skulle inte tro att den här lilla kompisen ska lyckas smita.
Moahahaha.
11521 steg lyckades jag skrapa ihop under gårdagen och 4070 steg har det blivit hittills idag. Jag håller alltså sakta och osäkert på att ta mig ut ur Ystad. Det känns skönt, blev en aning enahanda att trampa runt här och inte komma någon vart.
Vinstchans
En chans att fly den grå vardagen.
Åtminstone för en stund.
Åtminstone i fantasin.
3(#345) 365+1 foton 2012
Med en känsla av att vara utbytbar
Lilla Lina: -Ja vill ha en nu mamma.
Jag: -Jaha? Varför då?
Lilla Lina: -Ja ska söpa en mamma som inte e arg.
Jag: -Okej, men jag tror att alla mammor blir arga om man sparkar på dem.
Lilla Lina: -Ja ska ju inte sparka på min nya mamma föståss då blir inte hon arg föstår du.
Jag: -Är det inte bättre att du slutar sparka på mig i stället?
Lilla Lina: -Nä för du e redan arg å min nua mamma väntar. Hej då.
Jahaja.
Med familjen i bowlinghallen
Idag har jag och min lilla familj lekt av oss bowlinghallen. Bra trettondagssysselsättning.
Gubben:
Troll:
Sabruski:
Svärsonen:
Kicka:
Lilla Lina:
Lollo:
Jag:
Med 364 bilder kvar
I år ska jag vara med i 365+1 bilder. Efter att ha lagt upp två tråkbilder på något som bara finns rakt framför nosen på mig har det tagit stopp.
Ingen fantasi och ingen inspiration.
Nu sitter jag med temalistan framför mig och försöker klämma fram lite idéer. Vad tror ni om det här?
- Röd gubbe. Den är lätt. På något vis ska jag genera Gubben och fota honom fort som attan. Om jag inte lyckas får jag väl fota honom efter en dag i solen.
- Sydligast. Perfekt! Jag står just nu i Ystad och trampar i väntan på en stegräknare. Kunde inte bli bättre.
- Fågelskrämma. Ett foto i spegeln så är den saken klar.
- På mitt bord. Ett foto på mitt bord så är den saken klar.
- Ordning och reda. Ett foto i min garderob så… Hahahaha! inte ens jag gick på den.
- Skrynklig. Ett foto på valfritt plagg i min garderob så är den saken klar.
- Rubiner. Gubben blir helt enkelt tvungen att köpa ett gäng rubinklädda smycken åt mig.
- Vildvuxen. Närbild på Gubbens mage.
- Ståndaktig. Närbild på…nehej… inte det.
Sen är det stopp. Inga fler idéer. Känns som att det kommer gå bra det här.
Lilla Lina: Kikea
Man kan gunga på kikea. Ja kan inte lamla fö ja e stor nu. 
Ja leke ja jobba. De e lolit å jobba. Man få spela data då. Ja spela folkspele.
Man kan leka man jobba i affär också. De e inte så lolit.
Man kan ligga å sova. Då måste man njuta.
Vi leke vi äte mat.
Ja änka Kikea. Ja vill va där hela dagen å hela natten.
Med nya handdukar
På IKEA köpte jag nya handdukar.
Mörkgrönturkosa.
Och ljuslyktor.
Mörkgrönturkosa.
Jag såg framför mig hur jag skulle sitta i ett väldoftande bad med tända mörkgrönturkosa ljuslyktor och en bra bok.
Jag såg framför mig hur jag, iförd en fin liten morgonrock och små fjäderprydda tofflor, skulle torka mina små välmanikerade händer på de mörkgrönturkosa handdukarna.
Jag såg inte framför mig att de mörkgrönturkosa ljuslyktorna skulle trängas med tusenmiljoner prylar i en skitful hylla.
Jag såg inte framför mig att jag skulle behöva skotta mig fram bland bollar och skurhinkar och badleksaker och pantflaskor för att kunna torka mina stora nagelbitarhänder på mörkgrönturkosa handdukar som hängde på en illröd kroklist.
Gissa vilken vision som var bäst överensstämmande med verkligheten?!
Vad hände då när jag döhungrig kom hem från en IKEA-perfekt värld med några mörkgrönturkosa handdukar till ett kaosartat badrum med röda krokar?
Jo naturligtvis började jag med att skruva ner krokarna och blanda ihop någon ljusturkosfärg av en slatt vitfärg och Lilla Linas vattenfärger. Därefter målade jag krokarna.
Skitfint.
Sen röjde jag i hyllan så att ljuslyktorna skulle få plats. Då måste jag slänga en liten moppebyrå och förpassa innehållet till annan plats (sopkorgen).
Sen var jag tvungen att slänga en massa gamla utslitna, tunna, missfärgade handdukar och rensa i skåpet så att alla badleksaker skulle få plats och gå iväg med pantflaskorna och ställa skurhinken någon annanstans och tvätta golven och väggarna och toaletten och handfatet och rensa avloppen.
Hela kvällen tog det.
Jag ska aldrig mer köpa handdukar.
Utan sömn
Blä, vilken rutten natt det har varit. Har inte kunnat sova alls. Det är konstigt att man kan bli så bortskämd. För några år sedan var alla nätter så här och jag tänkte knappt på det. Det var ju bara så det var. Nu räcker det med en natt för att jag ska bli ett vrak.
Idag ska jag och mina fyra hemmaboende barn ha en heldag på IKEA. Det måste väl bli många steg va? Nästan så man kommer ut från Ystads centrum.
Lilla Lina älskar IKEA, hon kan tjata ihjäl sig om att få åka dit. Mest är det fikat som hägrar tror jag men även alla ”rum” där hon kan låtsas att hon är stor och jag är liten eller att hon är prins och jag kock eller att hon jobbar på jobbet där pappa jobbar.
Synd bara att det är mellandag och att det spöregnar. Vi lär inte vara direkt ensamma bland Billysarna.
Ha en bra dag!
Med beslutsångest
Av någon anledning som jag har glömt kapade jag av kameraremmen när min kamera var ny och nu är den helt värdelös.
Remmen alltså. Inte kameran.
I två års tid har jag gått runt med för kort rem.
Jag kan inte ha kameran på klassiskt skolväskevis tvärs över kroppen. Har försökt. Fastnade med armen och kunde knappt komma loss. Fick lite klaustrofobipanik och höll på att slänga både kamera och mig själv i ett dike.
Jag kan inte ha den runt halsen. Har försökt. Blev strypt. Helt blå i hela ansiktet. Kan ha varit blåbären jag käkade samtidigt men jag är inte säker.
Jag kan bara bära den som en liten chick handväska på ena axeln. Inte särskilt praktiskt alls. Särskilt inte när man inte är den typen som brukar bära små chicka handväskor på ena axeln.
Hur kan man vara så korkad så man klipper av remmen?
Nåja, nu sitter jag och glor efter en ny rem på e-bay. Problemet jag har är att jag inte kan välja. Det finns ju så många fina och de kostar nästan gratis.
Just nu velar jag mellan en rosa med vita prickar, en lila med diamantmönster och en regnbågsrandig. Lutar just nu åt regnbågen.
Å, den är så fin.
Men den rosa är också fin…
och den lila…
Jag måste fundera en stund till. Medan jag funderar kan ni njuta av en bild på mig och Troll i hissen.
Bra va!?
Min dator
En liten låda som rymmer hela världen.
I den här kan jag ta del av nyheter från jordens alla hörn (nej, Lairama, jorden är rund – finns inga hörn), bli en del av okända människors liv genom deras bloggar, diskutera allt från hudvård och heminredning till miljöförstöring och världspolitik med människor jag aldrig har träffat, hålla kontakt med människor långt borta, inspireras, redigera, lyssna på musik, titta på film, spela spel och mycket mycket mer.
Lådan har jag ärvt av Sabruski. Tack gumman!
2 (#181) 365+1 foton 2012
Med båda fötterna i Ystad
Under året som kommer ska jag gå från Ystad till Haparanda och tillbaka igen. Idag skulle en stegräknare införskaffas så att jag ska kunna ha koll på var någonstans i landet jag befinner mig.
Många stegräknare finns det.
De mäter steg (!), kalorier, sträcka, hur lång tid man har rört sig, fettprocent, längden på stortårna (kanske inte). Några har säkerhetslina, några inte.
Jag valde en billig. Utan säkerhetslina.
Det är ganska pinsamt att köpa en stegräknare den andra januari. Det är liksom samma sak som att ropa ut: Jag har avgivit ett nyårslöfte och kommer gå som en besatt i ett par veckor för att siffrorna på mätaren ska bli höga och sedan kommer jag glömma den i en låda någonstans och inte gå en meter.
Två steg utanför affären öppnade jag paketet och satte på mig mätaren. Även det känns desperat:
Nu djävlar ska varenda steg räknas.
Varenda.
Stegräknaren var fin. Mattsvart.
Min blivande bästis (BFF), tänkte jag, tillsammans ska vi vandra i solsken och regn, över hårda asfaltsgator och på sandiga stränder.
Efter ett par affärer tittade jag till den.
600 steg.
Japp varenda steg räknas.
När jag kom hem var jag väldigt spänd på vad BFF skulle säga. Hur många steg är det ner till stan egentligen? Eller hem?
BFF svarade inte. BFF had left the byxlinning.
Någonstans på vägen mellan centrum och hemma hade den hoppat av. Gett upp. Insett att här kommer det bli för mycket jobb.
Svikare.
På kvällen tvingade jag Gubben att köra mig till ett köpcentrum och leta stegräknare MED säkerhetslina.
Skulle inte ha gjort det.
Om det är pinsamt att själv köpa räknare den andra januari så är det ingenting mot att gå in i en sportaffär med en Gubbe som ropar STEGRÄKNARE! till personalen så fort han kommer in butiken.
Den andra januari.
Det blidde ingen räknare. Jag åkte hem och beställde en på nätet istället.
Så rent tekniskt är jag kvar och snurrar i Ystad ett par dagar till. Kan i och för sig vara lite trevligt, jag kan inte minnas att jag har varit dhär förut.
Någon som vet något bra fik i stan?
Händer
Vi ska göra en handtavla att hänga på väggen i Lilla Linas rum. Ni vet en sån där fin som hon kommer titta på när hon är vuxen och gråta en liten skvätt när hon tänker att hon har varit så liten.
Jag rör ihop någon skum gegga som luktar urkans. Lilla Lina ska sitta still med sina små händer i geggan medan den stelnar. Det tar flera minuter.
Sitta still. Lilla Lina. I samma mening. Fattar ju vem som helst hur det går.
Det går över förväntan, bara lite fingervickande och stillasittande dans och lite ”måste ja sitta här hela natten?”.
I med gips i hålen där händerna har varit. Gipset stelnar och sedan ska geggan, som nu är gummi, pillas bort. Tar en evighet och en kvart. Ena handen tappar tummen under pillandet. Fingertopparna ser ut som att de har legat i badet. Måste bero på fingervickandet.
När själva tavlan ska gjutas inser jag att gipset inte räcker för att få fast händerna ordentligt. Det blir bubblor i smeten och någon råkar spilla något blått på tavlan innan den torkar.
Kanske kommer den vuxna Lilla Lina titta på tavlan någon gång och gråta en svätt. Förmodligen av skratt. Den ser verkligen inte klok ut.
1. (#112) 365+1 foton 2012
Utan ett samtal i natten
Till okänd:
Det är väldigt trevligt att du vill prata med oss. Det uppskattas. Men ring helst inte klockan halv fyra på natten. Ring helst inte på natten över huvud taget eftersom vi är av den sorten som sover då. Som om inte det vore nog är vi så knäppa att vi blir lite småskraja när det ringer framåt småtimmarna. Vi får nämligen för oss att det har hänt någon vi bryr oss om något.
Läs gärna på lite om vett och etikett: att lägga på luren i örat på någon är inte trevligt oavsett tidpunkt på dygnet.
Tänkte bara säga det.
Med andra ord:
Du skrämde skiten ur oss och Gubben var fly förbannad när han masat sig upp ur sängen och fått en lur slängd i örat. Tur för dig att numret inte gick att spåra.
Just sayin´.
Med ett nytt år
2012 firades in med buller och bång.
Bokstavligt talat.
Min svärson är galen i fyrverkerier och nyårsafton är den dag på året då han får utlopp för sin hobby. Aldrig har jag sett sådana fyrverkerier förut. Synd att de är så svåra att fånga på bild.
Klockan nio i morse ringde det på dörren. Utanför stod en gåutmedhundarnatidigtpåmorgonengubbe. Han hade hittat mitt bankomatkort ute någonstans och googlat fram min adress.
Stackarn, jag sov när han kom och tackade nog inte riktigt så ordentligt som jag borde ha gjort.
Om du råkar vara en gubbe i södertälje som hittade ett bankomatkort på hundpromenaden i morse och googlade fram en rufsig kärring i randigt nattlinne och hopknipna ögon bakom ett par fula glasögon vill jag bocka och buga och tacka tusen gånger.
Som så många andra börjar jag det nya året med en massa mål.
Bland annat tänker jag härma Maria och läsa en bok i veckan under året. Jag har tänkt att ungefär hälften av dem ska vara böcker jag har läst förut. Det är roligt att se om den där boken som var så bra för femton år sedan fortfarande är bra eller om det överhuvudtaget är samma bok.
Gubben och jag ska se till att alla kläder som har krympt och sitter och skaver (eller inte ens går att stänga) ska bli större igen. Det ska vi göra genom att äta bättre och sätta igång med våra promenader igen. Även här tänker jag härma Maria och gå från Ystad till Haparanda under året. Inte bokstavligt förstås men sträckan ska bli lika lång. Till det behöver jag en stegräknare och det första steget är att införskaffa en sådan.
Så tänker jag vara med i årets 365-fotoutmaning (som blir 366 foton i år).
Mina andra mål håller jag tyst med.
Med en önskan om ett gott nytt år
Jag hoppas innerligt att Du är nöjd med året vi lämnar i natt. Ännu mer hoppas jag att det nya året blir Ditt bästa någonsin!
Nyårskramar i massor //Lairama
Oktober – december 2011
Oktober:
Bloggtorkan fortsatte och även i oktober kom jag bara ihåg bloggen sju gånger. Inga bilder. Så här efteråt känns det lite tråkigt eftersom jag då inte minns vad vi har gjort.
Jag behöver min dagbok.
Jag var på besök i forntiden då jag under några veckor arbetade på ett ställe jag jobbade på för tjugo år sedan. I det stora hela hade ingenting hänt där och jag tackade nej till att fortsätta. Lite nyttigt var det nog att komma tillbaka eftersom jag insåg att jag faktiskt har förändrats även om jag själv tycker att jag alltid står och stampar på samma plats.
Vi var på Ljusterö.
Sabruski och jag var på Dramaten och såg Mollieres ”Den girige”. Den var hur bra som helst.
November:
Vi var ute och fiskade, jag lyckades nästan fånga en regnbåge.
Bilbränderna härjade i Södertälje. Lilla Lina älskade att titta på Bärgarn som hämtade bilskeletten.
Jag var på ett föräldramöte som varade i fem minuter och jag hamnade med tuttarna i kläm hos mammografitanten.
Gubben och jag var på dejt.
Lilla Lina åkte karusell för första gången i sitt liv.
Lillebror fyllde år.
Mamma fyllde år.
December:
Mamma och jag var på advenskonsert.
Jag fyllde år.
Regnbågen ramlade in genom brevinkastet.
Vi var på julbord där det enda jag kunde förtära var vin, nubbe och efterrätt.
Lollo blev kräksjuk dagen innan Lucia. Varken hon eller Lilla Lina kunde vara med på Luciatågen de övat så länge inför.
Lilla Lina tröttnade på att tjata om en lillasyster så hon gjorde en egen.
Vi var på konsert i Taxinge. Sabruski och musikkåren spelade in julen.
Ja och sen var det jul och julen tog slut.
Och året också.
Tog slut.
Juli – september 2011
Juli:
I juli var vi mycket ute och fiskade i små skogsjöar.
Lilla Lina och jag spelade fotboll. Det var inte jag som vann.
Jag hade jordens nackspärr i flera veckor.
Ingen sommar utan allsång. Självklart var vi på Skansen även i år.
Vi besökte Fotografiska.
Och, precis som alla andra somrar var vi på vackra Ljusterö.
Augusti:
I Augusti rådde bloggtorka delux. Sju inlägg blev det på hela månaden.
Vi var i Dalarna. Där besökte vi Sundborn, åt glass, badade, rodde, bastade, plockade bär och allt annat sånt där som man ska göra när man är på semester i en liten stuga.
Prideparaden är ett måste i augusti.
Hemma på gården hade några grannar ordnat ”Barnens dag”. De hade gjort ett jättejobb och alla barn var överlyckliga.
Gubben och jag såg Jonas Gardell i Trafikplats Glädjen.
Och så hejade vi fram AIK till seger mot Syrianska på Råsunda.
September:
I september blev det elva inlägg, men det verkar som att vi inte gjorde någonting.
Jag var sjuk.
Lilla Lina var sjuk.
Gubben och jag firade ettårig bröllopsdag.
Jag tog upp en gammal hobby och gick med i en teatergrupp.
Och så plockade vi svamp.
April – juni 2011
April:
Jag lyckades dra ett förstaaprilskämt om att jag var snygg och rik och intelligent och rolig och…
Tror ingen gick på den.
Bajsträden blommade.
Lilla Lina fick vattkoppor.
Jag började jogga, hade som mål att vara med i midnattsloppet.
Vi var ute och fiskade och plockade blommor.
Lollo fyllde 14 år.
Maj:
Scouthajk.
Vi lekte med kottar och knopade knopar och fixade mat över öppen eld och lagade byxor med silvertejp.
Precis som det ska vara.
Troll fyllde 16 år.
Det började gå illa med mina joggingturer eftersom min b12-brist inte ville ge med sig. Vänster ben ville inte hänga med.
Jorden skulle gå under var det sagt med det sköts fram fem månader.
Vi var på Rix FM-festival i Kungsträdgården. Jag fotade Martin Stenmarck och lade upp bilderna på bloggen så att min vän Cina skulle få lite ögongodis.
Lilla Lina var sjuk.
Jag var sjuk.
Vi var på hårvisning med snittar och mingel. Kicka var konfrencier.
Efter visningen var varken modeller eller konfrencierkicka överdrivet seriösa.
Jag var statist i en film. Satt på finrestaurang och låtsasdrack karamellfärgat vatten i vinglas en hel dag.
Gubben var sjuk.
Troll var sjuk.
Juni:
Det var vårfest på Lilla Linas förskola. 
Hemma på gården spelade Lilla Lina fotboll.
Vi var på stranden. Min vana trogen höll jag mig i skuggan under en korkek och vägrade ta på mig bikini.
Jag hittade ett hårstrå på min överläpp och bestämde mig för att vara med i mustaschkampen.
Vi tillbringade många dagar i skogen och jag fortsatte försöka jogga med Gubben som draghjälp. Det funkade inte och jag var tvungen att ge upp.
Vi åkte till Hudiksvall på studentfirande.
Det var åskväder.
Vi var i Taxinge för att lyssna på Nykvarns musikkår som spelade. Bästaste Sabruski spelade klarinett.
Jag gick vilse i mina gamla kvarter och blev oförklarligt sorgsen.
Lilla Lina ville ha en lillasöster som hon kunde ge napp till.
Det var skolavslutning. Troll slutade nian.
Gubben fick reda på att aldrig någon frågat chans på mig så då gjorde han det.
Vi var på jätteenormt gigantisk släktträff i Flen. Jag lyckades hamna framför kameran.
Gubben och jag firade fem år tillsammans.
Vi åkte på midsommardans i Mariefred.
Kicka och Lollo åkte med mamma till Piteå. Troll och jag passade på att ha en mammadotterdag.
Januari – mars 2011
Januari:
Sabruski flyttade hemifrån och jag trodde jag skulle dö av sorg.
Någon som blev glad för flytten var Lilla Lina som fick eget rum.
Lilla Lina skolades in på förskolan och åkte på kräksjukan lagom till sin tredje födelsedag (hon tyckte själv att hon fyllde åtta).
När vi hade frisknat till från kräkeriet var det dags för julgransplundring på Råsunda.
Februari:
Jag gick till en jobbcoach som jag fått från Arbetsförnedringen. Hela jobbcoacheriet var ett stort skämt. Med hjälp av en självförverklingsbok skulle jag bli en ny människa. Jag skulle utveckla en helt ny aura. När jag talade om att jag varit på anställningsintervju fick jag en utskällning: Jobbet jag sökt var under min nivå och skulle inte ingå i min livsplan.
Jag slutade gå till coachen.
Det var snöoväder i hela landet. Trafikkaos så mina tonåringar inte kunde ta sig någonstans utan var tvungna att vara hemma med mig. Stackarna.
Lena Nyman dog.
Gary Moore dog.
Olof Palme dog för 25 år sedan.
Lilla Lina var sjuk.
Gubben löste min lösgodiskod och vi middagsdejtade på indisk restaurang.
Troll och Lilla Lina åkte skridskor.
Mars:
Jag målade om Lilla Linas säng och Gubben piffade till den direkt – vi var inte rörande överens om ifall det var snyggt eller inte.
Vi målade om i sovrummet.
Gubben fyllde 46.
Min svärson fyllde 28.
Kicka fyllde 18.
Det var jordbävning i Japan och kaos i Libyen ändå valde kvällstidningarna att skriva om Elisabeth Höglund och Södertäljes villapriser!
Utan smartphone
Wordfeud på stenåldersvis.
